Från början gavs utbildningen i samhällsplanering vid Stockholms universitet – och innan 1960 vid den då privata Stockholms högskola – i form av kurser samtidigt som det fanns möjlighet att inrikta studierna mot samhällsplanering inom en studieordning (det vill säga ett mer löst sammanhållet program eller kurspaket) vid Kulturgeografiska institutionen samt inom en inriktning vid dåvarande Socialhögskolan.
1970-talet – Samhällsplanerarlinjen startar
Under 1970-talet fanns vid Kulturgeografiska institutionen en kortare kurs inom samhällsplanering, en terminslång och en deltidskurs kvällstid för redan yrkesverksamma.
Genom de svenska högskolereformerna under 1970-talet skapades många nya sammanhålla utbildningar, linjer. En av dessa var Samhällsplanerarlinjen. Linjen startade samtidigt vid universiteten i Göteborg, Linköping, Stockholm och Umeå. De fyra linjerna var rätt så lika och ledde till en särskild examen, samhällsplanerarexamen.
Höstterminen 1977 började de första studenterna på Samhällsplanerarlinjen (SPL) vid Stockholms universitet. Linjen kallades på engelska ”Study Programme in Urban and Regional Planning”. Utbildningen omfattade 7 terminers studier. Ht 1977 fanns 30 utbildningsplatser. Kulturgeografiska institutionen var värdinstitution samtidigt som många beslut om utbildningen fattades av Samhällsvetenskapliga fakultetens linjenämnd. Nämnden ersattes senare med en linjespecifik ledningsgrupp med representanter för de nio institutioner som samarbetade kring utbildningen.
Samhällsplanerarlinjen bestod från början av en terminslång kurs i samhällsvetenskapens grunder som även alla studenter på ekonom- och förvaltningslinjerna läste. Sedan följde tre terminer på grundkursen i samhällsplanering och därefter studier i kulturgeografi, nationalekonomi, statisk, arkeologi, ekonomisk historia, etnologi, konstvetenskap, miljövård, naturgeografi eller sociologi. Efter två terminers inriktningsstudier avslutades utbildningen med ett examensarbete.
1980-talet – linjen blir kvar i Stockholm och får fler platser
1981 föreslog en statlig utredning att samhällsplanerarlinjerna skulle upphöra som självständiga linjer och istället bli inriktningar inom förvaltningslinjen. Detta ledde till att samhällsplanerarlinjerna avvecklades – utom i Stockholm. Samhällsplanerarlinjen blev en så kallad lokal utbildningslinje vid Stockholms universitet.
De första fyra terminalerna sammanfördes till en kurs, Grundkurs i svensk samhällsplanering, fortfarande med omkring terminslånga kursdelar med kulturgeografi, nationalekonomi och statistik men också med inslag av ekonomisk historia, etnologi, sociologi och naturgeografi med miljövård. Terminerna 5–7 förändrades inte.
Antalet platser utökades succesivt och blev 60 ht 1989.
1990-talet – kandidatexamen och magisterexamen införs
Samhällsplanerarexamen avskaffas och ersätts med kandidatexamen på Samhällsplanerarlinjen inom ett huvudämne, beroende på val inom programmet fanns nio möjliga huvudämnen. Examen omfattade fortfarande 7 terminer, alltså 210 hp i dagens system.
I mitten av 1990-talet genomfördes ett genomgripande utvecklingsarbete för att omforma Samhällsplanerarlinjen till den nya svenska utbildningsstrukturen med en treårig kandidatexamen och en fyraårig magisterexamen. Studenter som antogs till Samhällsplanerarlinjen kunde inom linjen studera till både en treårig filosofie kandidatexamen på Samhällsplanerarlinjen inom huvudämnet kulturgeografi, nationalekonomi, statisk, arkeologi, ekonomisk historia, etnologi, konstvetenskap, naturgeografi eller sociologi och efter ytterligare ett läsår till motsvarande fyraåriga magisterexamen. Magisterexamen (motsvarande 240 hp) omfattade på så sätt både sex terminers kurser för kandidatexamen och den två terminer långa magisterkursen i samhällsplanering.
Ht 1995 började de första studenterna på den fyraåriga Samhällsplanerarlinjen och magisterkursen gavs första gången läsåret 1998/1999 så den som var antagen till den 7 terminer långa linjen kunde välja att studera ytterligare en termin för en magister.
2000-talet – samhällsplanering blir huvudområde för kandidatexamen och masterexamen
De sista studenterna antogs till den fyraåriga Samhällsplanerarlinjen inför ht 2005.
Som ett preludium inför den kommande större förändringen av utbildningen 2007 antogs studenter inför ht 2006 till det treåriga Samhällsplanerarprogrammet (motsvarande 180 hp, på engelska ”Bachelor's Programme in Urban and Regional Planning”).
De mest betydande förändringarna av samhällsplanerarutbildningen under det tredje millenniets första år var kopplade till Bolognaprocessen, ett europeiskt samarbete med syfte att främja rörlighet, anställningsbarhet och konkurrenskraft genom att göra utbildningarna mer jämförbara. I Sverige infördes en ny utbildnings- och examensstruktur 2007.
Inför läsåret 2007/2008 inrättades samhällsplanering som huvudområde på grundnivå och på avancerad nivå vid Stockholms universitet. Dessutom fastställdes utbildningsplaner för Samhällsplanerarprogrammet (180 hp) och Masterprogram i samhällsplanering (120 hp, ”Master's Programme in Urban and Regional Planning”). De första studenterna påbörjade sina studier på de nya programmen ht 2007. Masterprogrammet ges sedan starten på engelska och antar omkring 20 studenter inför varje hösttermin.
2010-talet – utvecklingen går vidare
Under början av 2000-talet har flera nya samhällsplanerarprogram och program inom näraliggande discipliner tillkommit vid olika svenska lärosäten – skillnaderna mellan programmen är dock i flera fall relativt stora. Ht 2011 infördes studieavgifter för studenter från länder utanför EU, EES och Schweiz, som inte studerar genom ett utbytesprogram. Sedan dess har antalet studenter från dessa länder minskat något på masterprogrammet. Samtidigt har söktrycket till båda utbildningsprogrammen vid Stockholms universitet varit fortsatt högt och arbetsmarkanden för de som gått programmen god.
Inför höstterminen 2019 fattades beslut om en revidering av Samhällsplanerarprogrammet. Samtidigt som innehållet setts över har de terminslånga kurserna Samhällsplanering I, II och III ersätts av 11 kortare kurser, det blir möjligt att välja när terminen i nationalekonomi eller statistik ska studeras, teori- och metodkurser och examensarbete genomförs skilda terminer, utrymme skapas för 30 hp valfria kurser och bättre möjligheter att studera fler kurser inom både GIS och samhällsplanering.
Kulturgeografiska institutionen har fortfarande huvudansvaret. Övriga medverkande institutioner är Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusstudier, Institutionen för naturgeografi, Nationalekonomiska institutionen, Sociologiska institutionen, Statistiska institutionen och Statsvetenskapliga institutionen.
Merparten av de som tagit examen inom samhällsplanering vid Stockholms universitet arbetar idag inom statliga verk, länsstyrelser, regeringskansli, kommuner, regioner, intresseorganisationer och företag, främst fastighets-, transport- och konsultföretag. Yrkesrollerna utredare och projektledare är vanliga. Några är chefer. De flesta är verksamma i Sverige. Många arbetar med samhällsplanering medan några bytt spår. Ett antal tidigare studenter har fortsatt till forskarutbildning och är nu forskare, lektorer och professorer. Flera av de första studenterna på Samhällsplanerarlinjen har hunnit gå i pension.
Utvärdering och utveckling som leder till justering och omvandling av samhällsplanerarutbildningarnas innehåll och utformning pågår ständigt varför historien fortsätter och kommer innebära många framtida förändringar av utbildningarna vid Stockholms universitet beroende på det ständiga flödet av nya förutsättningar, idéer, innovationer och reformer inom forskning, utbildning, profession, regelverk och samhället i stort.
